Fem erfarenheter – hur känns frivillighet

De frivilliga är Röda Korsets ryggrad. De hjälper vid kriser och olyckor samt stödjer människor i alla åldrar även i vardagen och när livet ger dem törnar. Hur känns frivillighet?

Hjälper människor som flytt från Ukraina

– I fråga om en stor kris måste man hjälpa människor som har det svårt, konstaterar vår frivilliga Susan Holmberg.

Denna tanke sporrade tiotals frivilliga i Kimitoöns område i mars i fjol att börja städa och inreda bostäder som kommunen anvisade människor som flytt från Ukraina.

Glädjen och tacksamheten av de som fått hjälp känns mycket bra.

I nuläget finns redan 17 bostäder på orten och möbler och saker i bostäderna har mottagits som donationer.

– Glädjen och tacksamheten av de som fått hjälp känns mycket bra och har motiverat till att fortsätta hjälpa. Det är trevligt att vara till nytta.

– Det är många frivilliga som medverkat för att hjälpa och väldigt många har frågat om de ännu kan hjälpa till på något sätt. Situationen har berört många. Hjälparna har också fått nya vänner i och med frivilliguppgifterna.

Som frivillig i mångkulturell verksamhet

– Jag flyttade till Finland under coronaåret 2020. Jag sökte mig ganska snart som frivillig till Röda Korset och fick snabbt en praktikplats i Björneborgsavdelningen i anknytning till mina studier, berättar Emily Mungai.

– Caféet är en öppen och mångkulturell mötesplats, som om du reste runt i världen samtidigt som du dricker en kopp kaffe och spelar domino. Det är så fint! Red Cross Café är öppet för alla och det finns inga begränsningar.

Min självkänsla har utvecklats i och med frivilligheten.

– Där kan vem som helst mötas; unga och gamla, lokala och utlänningar. Alla har roligt tillsammans.

– Utöver de olika kunskaperna och färdigheterna har min egen självkänsla utvecklats i och med arbetspraktiken och frivilligheten. Jag upplever att jag kan hjälpa andra bättre nu än tidigare.

Hjälpare för ensamstående

– Det är berörande om det inte finns en enda anhörig som har tid att besöka en närstående som upplever ensamhet. Då har vi frivilliga vänner en särskilt viktig roll, berättar Päivi Uusitalo som redan har varit frivillig vän i flera år.

Det ger mycket innehåll i livet.

– Vänverksamheten har följt mig i livet, fastän det under dessa elva år har skett livsomställningar och orten har ändrats på grund av flyttning. Nu är jag ansvarig för vänverksamheten i Tavastehus.

– Vänverksamheten gör det möjligt att möta människor som man kanske annars inte skulle stöta på i vardagen. Det ger mycket innehåll i livet.

Första hjälpen-jourhavande lär sig nytt hela tiden

– Innan jag anslöt mig till första hjälpen-gruppen stötte jag på en medvetslös person på gatan. Jag funderade om det är något jag kan göra. Som tur var återfick personen medvetandet, jag ringde 112 och ambulansen kom. Jag tänkte emellertid att jag inte vill känna så här. Nu har jag övat och vet vad jag gör och tröskeln för att hjälpa är annorlunda, berättar helsingforsaren Minna Malminen, som fungerar som frivillig inom första hjälpen.

– Jag arbetar vid en dator varje dag och ville göra något konkret. Jag ville genast genomföra alla kurser för att få delta i första hjälpen-jouren.

Jag gillar när jag ser hur en människa får hjälp.

– Nu har jag jour på mässor, konserter, skolavslutningar och andra evenemang. Jag medverkar även i Helsingin ensihuoltoyksikkö (Helsingfors förstaomsorgsenhet), som myndigheterna alarmerar till exempel vid en eldsvåda, efterspaning av en försvunnen person eller vid vattenavbrott.

– Jag gillar att se hur en människa får hjälp, fastän det endast handlar om att plåstra om någon. Jag har inte råkat ut för jobbiga bemötanden, utan alla människor har varit glada för att vi kommit till platsen för att hjälpa.

– Det har förekommit tydligt större behov av psykiskt stöd efter corona, särskilt hos unga. Feststämningen vid skolavslutningarna har förändrats, det är nödvändigtvis inte enbart alkohol med i bilden. Å andra sidan kommer många unga för att prata och berätta att vi gör ett bra arbete. Det är viktigt att bara vara närvarande.

– Jag har också fått nya vänner. Det är många som deltar i gruppkvällarna och jourerna som har varit med länge och man lär sig alltid något nytt av dem.

Mathjälpen en gemensam aktivitet 

– De stunder som berört mig allra mest som frivillig är bemötanden med barn och barnfamiljer. När barn får känna på till exempel frukter och paprikor och blir inspirerade av dem och matlagning. Alla har inte möjlighet att köpa frukt och grönsaker, berättar Tarja Sipilä.

Jag ser hur utdelning av mat hjälper.

Sipilä hjälper andra frivilliga att sortera frukt- och grönskassvinnet från butiker för mathjälpen i Meri-Lappi (sydvästra Lappland).

– Jag ser hur utdelning av ätbara frukter och grönsaker hjälper en stor grupp människor i olika livssituationer, såsom de som behöver mathjälp, rehabiliteringsklienter inom mentalvården, de som upplever ätstörningar, barn, unga och äldre. Som frivillig får jag utföra arbete som främjar hälsan och psykisk hälsan och även förebyggande arbete.

– Sortering av matsvinn, att förhindra frukter och grönskar från att hamna i soporna (HeVi-blokkaus) skulle inte vara möjligt utan samarbete med andra sektorer. Förutom sorteringen är det de sociala bemötandena som motiverar mig attt vara frivillig.

– Mat handlar till stor del om gemenskap och att göra saker tillsammans. Det är naturligt att diskutera i samband med matlagning: när händerna får arbeta kan man samtidigt dela med sig av frågor som sysselsätter tankarna.